“Ibland glömmer man bort hur kul det är med fotboll”
Jag har en bekännelse, eller kanske två till och med. Ni vet hur det kan bli ibland när man får för mycket av det goda. Det är lätt hänt att man blir mätt. Så var det i mitt fall när det kommer till att gå och se fotbollsmatcher på plats. Till slut gör man det av reflex snarare än att det är ett nöje, eller till och med m något av de absolut bästa som finns. För att gå på fotboll när stämningen är på topp och hemmapubliken bär fram sitt lag är något av det bästa en individ uppleva.
Öppna ditt konto hos Expekt – Få en bonus om 500% extra upp till 500 kronor!
Allt detta hade jag glömt bort, tyvärr. Jag blev bortskämd och mätt. Kanske har det blivit för många landskamper på Friends Arena där publikstödet oftast sträckt sig till publik som frågandes sjunger, “andra sidan är ni klara“, och andra sidan svarar “jajamensan, fattas bara“. En ramsa jag aldrig förstått mig på eller dess syfte. Borde man inte heja fram sitt lag på plan snarare än att fråga om andra sidan är ni klara?
Under hösten fick jag för mig, den monumentala förmånen, att se Röda Stjärnan från Belgrad på plats för första gången i mitt liv. Det är långt ifrån någon hemlighet att läktarkulturer skiljer sig i olika delar av världen och att den säger något om landet i sig. Röda Stjärnan har varit laget i mitt hjärta sedan barnsben. Något som kom från min far. Jag föddes på 70-talet och när familjen åkte ner till dåvarande Jugoslavien varje sommar spelades det ingen fotboll. Därför fick jag liksom aldrig chansen att se Röda stjärnan på plats. Och på den här tiden gick det inte att se fotboll från hela världen på TV. Detta var innan internet, betal-TV kanaler, ja till och med före både TV4 och TV3. För oss var det en jättestor sak att Röda Stjärnans eminente mittfältare, Ranko Djordjic, kom från Stjärnan för att spela i Allsvenskan och Norrköping i mitten på 80-talet. Wow, liksom.
1991 vann Röda Stjärnan Europacupen i fotboll och blev senare under året även världsmästare för klubblag. Under större delen av 1990-talet var det krig på olika ställen i före detta Jugoslavien. Från min sida fanns ingen lust alls att ens åka ner till området på den tiden. Kriget och andra faktorer gjorde att nivån på fotbollen minskade rejält. Tyvärr.
I somras kvalade Röda Stjärnan in till Europa League efter att ha slagit ut ryska Krasnodar i sista kvalrundan. Och i oktober kom Arsenal på besök. Det var helt enkelt ett utomordentligt bra tillfälle att besöka Marakana, som stadion kallas i folkmun, för första gången. För de flesta som håller på Röda Stjärnan är överens om att det är extra magisk stämning i samband med Europamatcher.
Och det var länge sedan en klubb av Arsenals storlek var på besök på Marakana. Fast till skillnad från Röda Stjärnan har ju Arsenal aldrig varit Europa- eller världsmästare för klubblag.
Vi var på plats trekvart innan avspark och till min stora förvåning var det fullsatt och 50 000 åskådare sjöng tillsammans. Vilket drag! Vilken uppslutning! Man kunde nästan ta på den kärlek publiken visade sitt kära Röda Stjärnan. Inför matchen hade Wenger fått frågan om publiktrycket och ljudnivån på Marakana. Inga problem för mina spelare svarade, Wenger. De är vana från PL.
Tjena, Arséne. Jag har varit på ett antal PL- och CL-matcher i England och ingenting har varit i närheten av ljudnivån på Marakana. Ingenting.
Saker som slog mig under matchen mot Arsenal. Inte en jäkel sitter ner, alla står upp trots att det är sittplatser. Folk sjunger i 90 minuter. I pausen sitter man ner och vilar. Det vara bara tyst en gång under matchen och det är när Giroud gjorde tillställningens enda mål. Det som stack ut mest från att gå på fotboll i väst var efter matchen. Publiken var kvar cirka trekvart efter match och hyllade laget som förlorat. Helt makalöst. Det har jag aldrig upplevt förut. Det finns ett klipp på nätet där Stjärnan hardcorefans på norra läktaren (sever) fortfarande sjunger en timme efter att matchen avslutats. Klippet var filmat av Arsenalklacken som var kvar på sin sektion och väntade på att bli utsläppta. Klippet avslutas med att Arsenalsupportrarna applåderar Stjärnans fans. Vackert så det förslår och ganska långt ifrån vardagen i Premier League. Eller hur, Arséne?
Dagen efter surfade jag in på nätet för att kolla vad de engelska tidningarna skrivit om atmosfären och stämningen på Marakana. De var imponerande. Det var som att gå på fotboll förr i tiden menade bland andra Amy Lawrence på Telegraph. Innan kostymerna med representationskort tog över Premier League läktarna. Det är svårt att inte hålla med om det. Nu på torsdag tar Röda Stjärnan emot Köln. Om Arsenal slår Bate Borisov räcker det att Zvezda tar en poäng mot Köln så är avancemanget säkrat. Men det är lika bra att gå för seger. Klubbens kapten, Donald Mitchell, bor i samma kvarter som jag. Eller snarare så är det väl så att jag bor i samma kvarter som honom. Mitchell är från Holland och fostrad i Ajax akademi. Han älskar att spela i Röda Stjärnan och är klubbens förste utländske kapten någonsin.
Vi springer på varandra i mataffären ibland. Han är sällsynt trevlig och är den där typen av mittfältare som jag personligen älskar. Stor och stark bollvinnare och en riktigt pådrivare. I helgen sprang jag på honom igen och sa att jag aldrig fått uppleva att Stjärnan gör mål på Marakana. “Vi tar hand om det på torsdag, sa han. Du kan lita på mig, vi är ju grannar”, sa Mitchell och gick iväg med ett leende. Jag hoppas på både mål och avancemang. Hajde Zvezda. Nu tar vi Köln, och sedan Europa, igen.
Sladjan Osmanagic
Öppna ditt konto hos Expekt – Få en bonus om 500% extra upp till 500 kronor!
Missa inte senaste avsnittet av podcasten Uppsnack med Jonas & Sladjan